Dela

En del frågor får vi inte sluta bry oss om

Det är för de allra flesta viktigt att förtjäna sitt eget levebröd. Vår grundlag säger att ”Det allmänna skall främja sysselsättningen och verka för att alla tillförsäkras rätt till arbete”. Ändå finns det många som inte har jobb, och det finns inga mirakelmediciner. Men det finns åtgärder som kan öka sysselsättningen, frågan är bara vilka åtgärder som biter.

Här träder de politiska värderingarna in, precis som de sig bör. Vi befinner oss i hjärtat av den nordiska välfärdsmodellen när vi diskuterar hur generöst de som är utanför skall behandlas. Modellen bygger på att en stor del av befolkningen jobbar och finansierar mindre lyckligt lottade. Här skiljer sig vårt system från det anglosaxiska där man i större utsträckning är sin egen lyckas smed, på gott och på ont.

Problemet i dagens Finland är att en allt för liten andel av befolkningen jobbar och därför knakar välfärdsmodellen i fogarna.

Behövs det mera piska, morot eller bara hjälp för att få fler av oss att jobba? Olika problem behöver olika lösningar. Regeringen har gjort reformer för att främja sysselsättningen via olika kanaler och också gjort basinkomstförsök. Kortare inkomstrelaterat arbetslöshetsskydd är en typisk ”piska” som genomförts, men samtidigt har man infört obligatoriska intervjuer på TE-centralerna för att stöda de arbetslösas sökande (eller göra det otrevligare att vara arbetslös). Inkomstskattelättnader, en typisk morot för att skapa incitament att jobba, som använts i Sverige, är svårt i Finland då den offentliga ekonomin är ansträngd.

Huruvida det finns 110000 lediga jobb eller färre har fyllt spaltmillimetrar på sistone. Kontentan av diskussionen är att många arbetsgivare har problem att fylla lediga positioner medan vi samtidigt har många som har svårt att hitta jobb. Här funkar inte bara piskan, utan aktiv arbetsförmedling och omskolning behövs. Också bostadsmarknaden har här i en viktig roll.

På latmaskarna borde piskan och moroten bita, men utmaningen är hur man skall kalibrera systemet så att det biter på latmaskarna men så att det inte straffar de som systemet är byggt för att skydda. För långt från alla som inte jobbar är lata. Enligt en intressant doktorsavhandling av Raija Kerätär kan så mycket som 25 % av de långtidsarbetslösa vara arbetsoförmögna och i behov av stöd främst som en följd av mentala problem. Här biter varken piska, morot eller arbetsförmedling.

Största skillnaden i sysselsättningen mellan Finland och Sverige hittar vi bland 55-64-åriga män; sysselsättningsgraden i detta segment är 57,5 % i Finland och 77 % i Sverige. Arbetslöshetstunneln ses som en förklaring men situationen är betydligt komplexare och åtgärderna bör kalibreras därefter.

Fenomen som Brexit, Trump och le Pen understryker att arbetsmarknaden befinner sig i kärnan av vårt samhälle och dess problem. Fast det känns uttjatat, måste vi alltså fortsätta försöka hitta hållbara fungerande lösningar för arbetsmarknaden. Vi har inget val.

Texten är ursprungligen publicerad i HBL.
Dela